Va?

Skriver jag? Vad skriver jag? Vad?

Jomenvisstärdetså...

Ingen tvingar en att skriva. Alla kan skriva.

Men det är inte alla som gör det.

Jag gör det. Det är mycket hög sanningshalt i det slitna "Jag skriver för att jag måste".

Egentligen ligger det till så här. Det finns omständigheter som spelar in när man börjar skriva. Men dessa omständigheter är oftast giltiga som förklaring bara en kort tid. Sedan är det själva skrivandet som i sig skapar själva behovet.

Att skriva är ett bruk. Ja, i motsats till ett missbruk.

Nu pratar jag om det slags skrivande, som mitt eget typ, som är sådant som är en blandning av tankar, känslor, funderingar, filosoferande, lek och skratt.

Längtan, lust, önskan, väntan, hopp, förtvivlan, ilska... Det finns många olika färger och nyanser på paletten. Bokstäverna kan ibland tämjas riktigt fint, bilda ord som i grupper och små kommatecken och punkter bildar avgränsade meningar i ett flöde som ibland har ett tankeinnehåll som är minnesvärt en stund eller längre.

Det är ingen tävlan att skriva bäst - egentligen.

Allt blir ett uttryck - en egen ton - en ton i den stora kören av människors uttryck.

Att skriva är att glänta på dörren till ens eget undermedvetna. Det mest fascinerande med mitt eget skrivande har varit stunderna jag läst något jag skrivit och frågat mig själv "Var kom det där ifrån? Har jag tänkt dessa rader?"

Det slinker fram både små och stora klokheter, som fötts i ögonblicket. Rad efter rad rinner fram av sig självt känns det ibland. Det är nog så att det man gör ofta blir man bra på och fortsätter att göra ofta för att man gör det så bra att man fortsätter att göra det ofta och så plötsligt har det blivit.... ett BEHOV.

Själen är som en ångmaskin som måste pysa ut övertrycket som bildas när det inte driver farkosten framåt. Både framdrivandet och pysandet är uttryck för samma sak. Är man poet i själen så blir det poesi av ångorna... ...när de kondenserar!

Jo... så är det nog