på min promenad en kall vinterkväll

stannade jag vid vägens slut såg

upp på stjärnhimlen njöt av

tystnaden

där vid vägens slut på trappan till

min svärmors hus stod krukan med

mjölk som var mitt mål för promenaden

jag tog den fulla krukan lämnade

den tomma till nästa gång vi behövde

mjölk

jag älskade att gå ut i sena vinterkvällen

när kylan gjorde mina kinder röda det

knarrade så härligt under mina skor

det hände att jag hörde ugglan hoa där

den satt någonstans bland skogens alla

träd räven kunde jag höra skälla bakom

kullen

en gång skrämde jag upp rådjuret som låg

och vilade sig i hö ladan invid vägen dessa

kvällar ensam på en väg i ingenmansland

kände jag livet ur ett annat perspektiv då

var jag ensam i hela universum

när jag gick där på den frusna vägen hörde

mina skor knarra då var lycklig mitt i allt

som var svårt och tungt det var något som

värmde trots att kylan många gånger var

sträng

det hände att jag stannade såg på alla stjärnor

tyckte mig se dom blinka till mig jag kände

mig aldrig ensam där mitt uti skogen i

ingenmansland det fanns en som gick vid

min sida då som nu

anits 16 december 2011