Jag kan inte ord nog, att visa vad du betyder.
I rim eller vers jag försöka kan, om nu hjärnan lyder.

När din uppenbarelse, för mig sig visar, jag ler.
När din röst jag hör, eller text jag läser, jag söker mer.

Vore du en ädelsten, skulle diamanter vara grus.
Vore mörkret oss på, giver din själva närvaro ljus.

Dina ögon som skinande safirer, tindrar och glittrar.
Mest då, med melodisk klang när du ler, skrattar och fnittrar.

Ditt inre är det som lyser starkast, lyser mest.
Och så som sagt många gånger innan, du är bäst.

Så som en sång, vars text man inte kan glömma bort.
Är dina ord, från längsta-längst till kortaste-kort.

Din humor ringar ut och berör, gentil men med karaktär.
Du tror att du saknar kunskap, men alltid mig något nytt lär.

Din själ, om det ordet är rätt, är både stark och briljant.
Att vara dig nära, ger mig energi att leva, det är sant.

Jag önskar att för resten av mitt liv, du vore en del.
Du fyller mig med glädje, ändar min sorg, gör mig hel.

Jag låter som en total idiot, gör bort mig komplett.
Men att inte visa dig vad du betyder, vore aldrig rätt.