som ett sista försök

har jag rivit ut mina ögon

två månstenar i mina händer

jag kan inte längre tillåta mig

att se ditt ansikte        

din gestalt

aldrig mer skall mina ögon smeka dina

men din bild återspeglas hela tiden i sin härlighet

så som den en gång var

i mitt hjärta

tusenfalt

täck över alla speglar

tiden tickar

och löser upp

flickan med vargansiktet har visat sig

igen

genom hennes ögon kan jag se

ditt träd

så rakt och vackert klädd i frostigt flor

som galler

stängda vägar

djup ner mot marken

böjer jag mitt huvud

håret släpande i jord

en stelnad tystnad susar nu i dova toner

en svag metallisk klang

min tunga

har jag skurit ut

för att aldig mera nämna ditt namn

det ljuvliga

som näktergalens vingslag

älskogsdrypande

vad kan jag säga

med avskuren tunga

men full av liv

tystnad är aldrig ordlöshet

allt omkring mig ropar

i pulverregn går jag med så lätta steg

söderöver mot det vita huset

i den barmhärtigt omsvepande dimman

kommer min själ

ända fram

och allt du ser

är en dans i röd klänning