mjölkvit himmel
huset upp och ner
i vattenspegeln

tillsammans med träden

kall är dagen

       *

naket skildras sorgen
i dramat på SVT

där alla försöker fly
men ingen slipper undan

sorgen kvider

den ena mister sin mor
den andra sin dotter

deras nakna sorg
öppnar min
djupt därinne

och jag minns

en pojke med gröna hängselbyxor
ritblock och kritor
sittande på ett golv
han ville rita en buss

jag sparade aldrig din teckning

              *

hon inser att hon har svårt
för den konstgjorda glädjen
den ihåliga
den som lämnar tomt fladdrande eko
skorrande falskt efter sig

hon vill inte känna den
behöver den inte
känner sig inte längre hemma i den

hon är trött på att fly från livet
som ändå alltid finns kvar

den sorg som går över i glädje
känns mer bekant
hon släpper tankarna till sömnen

och vaknar till en ny oskriven dag
där leken, glädjen och sorgen
håller hand

            *

mjölkvit himmel

i det lilla huset på vattnet
kan man elda
sitta på bänken

kasta vatten på de glödheta stenarna

varma ångmoln
porer som öppnas

en fot på bryggan

fick oss att gunga
en kväll
under en stjärnklar himmel

© Eva Langrath 2011