- Ta en kaka till.

- Tack, det är så bra som det är.

- Ja men det kan bli bättre!

- Det var ju själve fan också!

Nä, det där sista sa jag aldrig. Vår egen lilla ritual och dialog när vi drack kaffe och åt kakor hemma hos henne, tant Inga. Jag minns den ännu, trots alla köpslåenden med skuggorna på nätterna genom åren, de jävlarna som vill kasta krona eller klave med mig om vem som är vem. Jag orkar inte höra Jag är du en gång till!

Pappa är inte full på jularna längre. Han är död. Men om han hade levt så hade han varit full nu, ty det är ju jul. Spiritum, ergo stum. (Jag har ärvt den filosofiska slutledningsförmågan som kallas för deduktion från något fosterspöke i släkten, tror jag.)

598 kontaktade mig häromdagen igen. Det var ganska länge sedan sist. Hon skickade ett sms där hon frågade om jag ville komma på hennes födelsekalas och äta tårta. Hon blir 54 år. 598 svarar aldrig på mina frågor eller så svarar hon på dem som om jag hade ställt helt andra frågor. Hon kopplar ibland ihop mig med företeelser och människor som jag inte känner till. 598 tycker att jag är en bra vän. Hon säger ibland att hon känner sorg och att det hjälper att prata med månen. Jag skrattade första gången hon berättade det. Nu skrattar jag inte längre när hon berättar det. I kontaktannonserna på internet skriver hon alltid att hon är en liten busig flicka och att hon starkt tror på "ett Vi". Jag tror 598 är ett eko från framtidens människa. Den nära framtidens människa.

Déjà vu...

Déjà revy!

Déjà fucking nyårsrevy!!

So, 2012 here I come:

Jag kungör härmed att jag den 1:e januari klockan 00:13 ska stoppa upp en nyårsraket med en 365 meter lång stubin i röven (raketen alltså, inte stubinen), tända på den och doppa kuken var trettonde minut i tant Ingas kakburk som jag fyllt med finhackad chilipeppar (röd) medan jag så småningom super - förhoppningsvis - ihjäl mig med pappas favoritsprit, samtidigt som jag runkar ikapp till Mayakalenderns dygnsräkningar.

Yes, we have no more jävla buskisrevy här inte!