Hjulspårens mönster för mig genom gräset. Där de slutat rulla. Vilar sig regnbågen sammankrullad. Mjuk som en onsdag. Med te och scones. Du skrockar lite över min vilsenhet. Den vi bryter och delar. Och sänder. Med varmluftsballonger mot. Bortom. Sedan tar du mina ögon. Gömmer dem varligt i ditt andetags koloni av. Förståelse. De gör dina läppar våta. När de brister. Och jag viskar mot ditt öra.

Drick inte denna sorg. Lägg den bara varligt mot jorden. Och plantera ett ord däri.