Denna vinter har jag fascinerats av mönstren lövträdens kala grenar bildar mot himlen. Jag går med ansiktet riktat uppåt. Jag har varit gift och har levt med två andra kvinnor, i trettio år har jag arbetat som advokat. Det är behagligt att bli överraskad. Man borde ordna sitt liv så att man alltid har små barn nära sig. Det påminner en om glädjen i saker som kattungar och glass. Jag minns hur synd min dotter tyckte om granen, som trodde det var vår när den kom in i värmen dagen innan julafton. Jag tänker mindre på den ekonomiska tillväxten och partiernas opinionssiffror. Det gör mig varken lyckligare eller intelligentare, men det är en förändring. Jag vet inte varför jag berättar allt det här. Igår råkade jag få upp ett foto på en flicka när jag sökte något helt annat. Hon satt på en bänk och såg på mig. Det var som om hon suttit där och väntat sen jag var arton eller nitton. Ett ögonblick var hon bara en meter från mig. I vår skall jag plantera äppleträd och resa ensam till Istanbul. Antagligen har jag aldrig uttalat ordet ”vulva” eller använt uttrycket ”vidta åtgärder”. Jag läser fortfarande tidningen varje dag och går till jobbet på mornarna. Ett ögonblick var hon bara en meter från mig.