Kanske är det jag som tänker för mycket,
kanske är det du som inte tänker alls.
Jag vet att mitt hjärta brister,
och att ditt är helt, då vi ser på varann.
Jag vet att dina tankar är någon annanstans,
kanske är de inte lika samlade som mina,
som förstår, att ja, detta gör väldigt ont.
Kanske känner du hoppet som jag en gång kände,
kanske känner du att du är nära,
då du alltid har varit långt bort.

Kanske känner du dig lika korkad som jag,
som log varje dag,
som slösade sin tid,
som önskade att du vore min,
varje gång klockan slog 00:00.
Jag kunde önskat mig något annat,
som nu skulle kunnat vara mitt.
Men du tog platsen, du tog energin,
fan ta dig, som aldrig någonsin kommer att ge tillbaka,
det jag en gång förlorat, för dig, som inte bryr dig om någonting.

Jag tänker inte mata in tankarna i din hjärna,
de som nu ligger fint samlade i min.
Jag har hopp, jag har förväntningar,
att du en dag känner detsamma.
Inte för att jag vill dig något illa, såra dig,
göra din vardag till ett helvete.
Som du gjort, du är känd för din konst hos mig.
Det lovar jag, jag har den inramad i själen.
Jag vill bara att du ska veta, att kärleken, den gör ont.
När du älskar som aldrig förr, men inte får tag på din älskade,
och känna honom, hans värme, hans lukt,
inte ens för en sekund, en endaste gång.

Och när den dagen väl kommer,
vill jag inte ha dig i närheten,
tala då inte om för mig hur du mår, vad du känner,
din ångest, ditt vrede, och hur ledsen du är.
För då, då är jag borta med vårvinden,
bokstavligen.
Och mig, kommer du aldrig att se mer,
aldrig igen.
Kanske vänder jag mig om,
men tårar i ögonen och säger det lättat.
Nej.