Jag är i ett redo-att-ge-upp-mode och en somna innan tjugotrenollnoll period.
Hela handen är klottrad med att-göra-saker och jag vet inte hur jag ska börja för att veta hur jag ska bli klar.
Jag har ställt in mig på att äta apelsiner och nötter i hopp om att göra en låg blodsockerkurva hög på rätt sätt.
Jag ser människor som diagnoserar sig själva med depression över saker som inte nödvändigtvis behöver finnas.
Skrattet som är taget ur mitt hjärta kan jag inte riktigt säga om det är styrka eller ett försök till att undantränga en långvarig rädsla.
Funderar mellan middagstuggor på om det är värt att bli något på en planet som är ingenting.
Jag är mitt i mellan eufori och kalamitet, och vet att det aldrig riktigt kommer att luta helt åt det första.
Jag letar efter utbildningar och program framför staplade böcker då jag mest av allt vill stå svettig på ett flak.
Jag känner hur tröttheten sitter på mina axlar samtidigt som mina drömmar är på ett stå-på-tå-avstånd.
Jag ser resultat som är uppfyllda förväntningar som innan dess var sömnlösa nätter, paniktårar och svordomar på fyra olika språk.
Jag ser dagligen att det vissa människor strävar efter inte spelar någon egentlig roll.
Och i stunden där vi byter blickar med varandra farhågar jag att de ser samma sak i mig.

Det känns som om jag befinner mig i ett kolossalt lyckorus
blandat med en jag-känner-att-min-värld-faller-samman känsla.
Jag är mer än redo att släppa taget om allting.
Men ändå är jag närmare än någonsin något som är en aning närmare än allra längst bort.