Jag leker med ord men aldrig med hjärtan.
För jag vet hur lätt knäna viks av smärtan.
Jag springer i cirklar men aldrig efter svans,
För det är inte så man påbörjar en romans.

Ger jag min kärlek då ger jag alltid mitt allt.
Fastän jag vet att tårarna alltid smakar salt.
Och när orden tar slut saknas ändå orsaken,
För lever man drömmen är man inte vaken.

Och jag faller alltid handlöst för någon med hjärtat före,
Med huvudet bland molnen, som ballongen på ett snöre.
Det är min dåliga vana för mönstret är så svårt att bryta,
Vägarna så svåra att byta, säckarna så svåra att knyta.

Jag finner mig sakna något som inte längre finns.
Finner mig vakna av något jag inte längre minns.
För när såpbubblorna spräcks och korthusen faller,
Blir även de mest härdade hjärtan sköra kristaller.

Men de säger att tiden kommer läka alla sår,
Hur länge det tar beror på hur djupa de går.
Glöm bara inte bort, speciellt när du gråter,
Att kärleken är nåt som alltid kommer åter.