Så jag satt där, som paralyserad, med telefonluren i min hand.
Under en annars så stilla natt hade mitt hjärta nu satts i brand.
Tiden stannade och hjärtat i lågor började rusa iväg i mitt bröst.
Det hade ju varit så länge sedan jag sist hade hört din ljuva röst.

Och nu fanns du där, i andra änden, och väntade på att få ett svar.
Så jag samlade mig och med en stammande röst sa jag vem det var.
Några sekunders tystnad passerade och satte mig nästan ur balans.
Det var kanske dumt av mig att bara dyka upp så här från ingenstans.

Men sedan hörde jag ditt fina skratt åtföljt av ett värmefyllt "Hej du".
Om det någonsin hade funnits en stund av total lättnad så var det nu.
Ditt svar fick mig att spricka upp i ett leende som du inte kunde se.
När jag nu skulle komma på något att säga lät allt som en kliché.

Jag berättade att jag hade sett dig med din vän för några veckor sen.
Du frågade varför jag inte gått fram, jag sa att jag inte var redo än.
Jag behövde inte förklara något mer för du förstod hur jag menade.
Trots all den tid som gått sedan sist så var vi fortfarande förenade.

Så som jag hade föreställt mig så föll vi snart in i gammalt beteende.
Och under hela samtalet kunde inget i världen sudda ut mitt leende.
Vi pratade i flera timmar om allting, ingenting och allt däremellan.
Det var ett sådant typ av samtal som inträffar alldeles för sällan.

Men de säger ju att allt som flyger upp måste landa till slut.
Och vi visste båda om att det inte skulle kunna bli som förut.
Trots det så hade det känts bra att åter få höra din ljuva röst.
Ingen annan kunde få det att slå som det nu gjorde i mitt bröst.

Till sist kände vi båda två att det hade blivit dags att lägga på.
Innan dess frågade jag dig om det här skulle bli vårt sista hejdå.
Du skrattade till och sedan sa du, "Nej, bara tills nästa gång.
För både du och jag vet att det här inte är slutet på vår sång."