Så jag gick min väg och lät dig förbli ett avlägset minne.
Men dagarna gick och jag kunde inte få dig ur mitt sinne.
Och jag försökte tänka bort dig, men inget tycktes fungera.
Jag hade levt instängd i en bubbla som du lyckades punktera.

Och fastän jag visste hur fel det var så kändes det bara så rätt.
Log för mig själv; det var så längesen jag känt mig på detta sätt.
Om kvällarna kunde jag sitta och rada upp alla för och alla emot.
Kunde sitta uppe hela nätter; till sist kände jag mig som en idiot.

Jag hade lyckats få tag på ditt nummer från en gammal bekant.
Kunde knappt tro det själv, jag kunde knappt tro att det var sant.
Men skulle du fortfarande komma ihåg mig, efter all tid som gått?
Och vad hade skett om jag hade stannat kvar där jag hade stått?

Frågorna blev bara fler och fler ju mer jag satt och ältade över det hela.
Så jag intalade mig själv att man inte kan vinna om man inte vågar spela.
Jag lät det gå några dagar; dagar fyllda av hopplös tvekan och förtvivlad vilja.
Vad som var rätt och vad som var fel sak att göra kunde jag inte längre urskilja.

Så kom den kvällen då stjärnorna på natthimlen lyste starkare än månen.
I handen höll jag lappen med ditt nummer och framför mig fanns telefonen.
Jag hade fortfarande inte bestämt mig om jag skulle; osäker in i det sista.
Men synen på dig den dagen hade tänt en sedan länge slocknad gnista.

Jag svalde all tvivlan och samlade upp all mod jag förmådde att nå.
Med skakig hand togs telefonen upp och ditt nummer började jag slå.
Efter flera ekande toner var jag redo att ge upp, skulle precis lägga på.
Och då, i allra sista sekund, din sammetslena röst; ett ensamt "Hallå?"