Du är bruten, du är sönder, du har gått itu.
Ingen aning om vilket håll vinden blåser nu.
Bortkommen och vilsen i din tjocka dimma,
I slutet av din tunnel syns ingen ljusstrimma.

Hjärtat slår i hundratjugo och du gråter floder.
Men du har blivit van vid dina mörka perioder.
För så fort solens strålar börjar smeka din hud,
Är de mörka molnen snart där i någon ny skrud.

Men denna gång verkar djupare än de tidigare.
Inget fixar sig och din spegelbild verkar vidrigare.
Att inte veta varför leder bara till mer frustration.
Du är en tickande bomb i väntan på din explosion.

Samtidigt fortsätter världen snurra på runtomkring,
Medan du fortfarande försöker få tag på någonting.
Någonting som kan ta dig ut ur din vakna mardröm.
En utsträckt hand som kan dra dig upp ur din ström.

För livet kommer inte alltid att vara en dans på rosor.
En vacker melodi är inte alltid en garanti ur speldosor.
Och de säger ju att livet är inget annat än en lång strid.
Men även mitt i ett krig kan man hitta någon sorts frid.

För även om mörkret ligger tätt och det är svårt att se,
För även om sorgen ligger nära och det är svårt att le,
Låt dig aldrig tro att du för alltid kommer vara fången.
Det är alltid som mörkast precis innan soluppgången.

Så fastän du är bruten, är sönder och har gått itu,
Fastän det aldrig har känts värre än vad det gör nu,
Slår ditt hjärta fortfarande hundratjugo slag i minuten.
Och så länge det fortsätter att slå, så är det inte slut än.