Direktören satt ensam på sitt kontor på tredje våningen. Hans högra pekfinger trummade mot datormusen medan hans halvöppna ögon ständigt gled iväg mot den stora klockan på väggen. Fikarasten började om två minuter. Han hade arbetat hårt den här morgonen, men det fanns mycket kvar att göra. Men visst skulle väl ingen klandra honom för att han belönade sig själv med två minuters extra fikarast? Med slutsatsen att hans medarbetare skulle stödja hans beslut avbröt han pekfingrets monotona rörelse och använde det istället till att sätta datorn i viloläge.

Direktören reste sig stönande från den dyra kontorsstolen och vände sig mot sin alldeles egna kaffeautomat, som hade ärats med hedersplatsen i kontoret. Åsynen av sin käraste ägodel livade genast upp hans ansiktsuttryck. Efter tjugo sekunder hade han satt sig på sin favoritplats vid fönstret med en rykande kopp svart kaffe i handen. Det här var det bästa med att vara direktör; att kunna njuta av sitt kaffe ifred på sitt kontor. Han sände en medkännande tanke till sina medarbetare, som tvingades trängas i ett alldeles för litet fikarum utan utsikt. Denna tanke försvann dock så fort den första heta droppen kaffe nådde hans tunga.

Under sina stillsamma fikaraster brukade direktören betrakta gatan nedanför sitt fönster. Han tyckte om att se de stressade människorna trängas med varandra medan han själv förnöjt kunde smutta på sitt kaffe i ensamhet. Den här morgonen var inget undantag. Gågatan utanför fönstret såg ut som myrstackarna brukade göra när man kastar sten på dem. Varför kunde inte folk bara slappna av? Direktören suckade, tog en stor klunk av kaffet och fortsatte att kritiskt granska de små liven som myllrade förbi utanför fönstret.

Färgen gul fångade plötsligt direktörens blick. En prick med samma färg som saffransbröd tycktes sväva omkring mitt i den stressande folkmassan. Han lutade ansiktet närmare fönsterrutan för att se bättre. Den gula pricken var en mössa. En mössa som prydde huvudet på en kvinna. Hennes ansikte syntes nu tydligt. Det var vänt uppåt och hade, till skillnad från alla runt omkring kvinnan, ett fridfullt uttryck. Hon verkade betrakta himlen. Varför hon gjorde det förstod inte direktören. Himlen var grå och trist, som alltid såhär års. Trots det hittade kvinnan uppenbarligen något tilltalande hos det stora där uppe.

Direktören upptäckte nu något ännu underligare hos kvinnan; hon gick inte rakt fram med raska steg för att så fort som möjligt komma bort från folkmassan, istället rörde hon sig i någon form av slalom från den ena sidan av gatan till den andra. Denna upptäckt förbryllade direktören. Den här kvinnan kan inte vara riktigt klar i huvudet, fastslog han. Detta förstärktes av hur lite notis kvinnan tycktes ta om sin omgivning. Hon tog inte blicken från vad det nu var hon tittade på, vilket resulterade i att folk flera gånger var på väg att gå rakt in i henne. Kvinnan fick flera gånger utstå arga blickar och gester, och när hon råkat gå för nära någon hoppade denna till som om hon hade bränts. Det var en aning lustigt att se hur folk reagerade på kvinnans beteende, tyckte direktören.

Nu hade kvinnan med den gula mössan tagit sig så långt bort att direktören inte längre kunde se henne. Han kände sig rastlös och blicken gled iväg mot den stora klockan på väggen. Fikarasten var inte slut förrän om fem minuter, men han kunde inte längre finna något nöje i att iaktta andra människor från sin position på tredje våningen. Därför vände sig direktören med mindre motvilja än vanligt mot datorn, avbröt viloläget och återupptog arbetet.