barnet i henne stannade inför trädet
följde
såg

upplevde
trädet släppa
droppblad

vintern andas i dessa trakter av kylda hjärtan
så gott för dig min vän att solens fingrar når dig
skänker dig det mina händer ej förmår
omfamna hela din kroppsgestalt

trädet log med hela sitt kronansikte
du omfamnar hela mitt väsen
kom sätt dig i min hand
låt mig gunga dig
tills din kvinna kommer åter från sina
springärenden

barnet kröp gladeligt in i handen
och trädet gungade barnet i solvindsvärmeljus

du vet

min kvinna springer ej
hon uträttar ärenden till bekommelse av
stugans bonad
väggarna är issprängda
röken pyr in
hon har halkat omkull på trappan
 flertalet gånger
kanske tröskeln söker hålla kvar hennes fötter

hon trodde det var mistluren

hon ser spåren
alla spår leder bort
intet till
dörrvingen

det är märkligt
i denna natt kan jag höra fjädrar falla

fågel
fågel
visa dig

jag kan inte visa mig förrns din vilja är att se mig

hon tar staven
trollstaven vilken hon alltid bär
med sig i hjärta

rör i eldens flimrandeglöd

eldhand varm tar hennes mjukt i sin
hör natten andas mjuk i din stämma
lyft upp hakar från gångjärn
släpp vingar ut
genom fjärdens klippregn

kupa dina händer runt markerna
tag ditt vida förkläde med
till snö är din bedjan

gnistfolken är nära

spåren
spå ren
leder
bort

störa är en suck av otillbörlighet
den finner ej vägen in i bröstet mitt

hör hur dörren slår
klöver och timotej i ängen

lyft upp hakar från gångjärn
släpp vingar ut
genom fjärdens klippregn

kupa dina händer runt markerna
tag ditt vida förkläde med
till snö är din bedjan

nära är gnistfolken

hon bugar inför dörren

tröskel
tröska linet skall
vi ej

skära vägen fri skall
vi ej

tröskel
tröskel
med yttersta varsamhet
lösgör jag dig nu från
spikgreppet

eldglöden andas i lagomhetta
vid mjölat bakbord står hon
en lock trillar ned i pannan
listar sig ur huvuddukens sammanhållande
med mjölad arm för hon locken undan
vit är hennes panna

bakspaden förs varsamt in
med tunnbröd naggade

hon ler
ser
honom skära snida slipa rundel
fästa spikar
naggen vilar fint i hand
jag måste prova om det fungerar är det bra
ser honom linda spikar
ler i det hon ser spikspindelväven
skrida fram över bordet
jag måste prova om det fungerar är det bra
ser fåglar lämna gåvor vid dörren
hur han lägger fjädrar till varandra
lindar jutebandet om
så mycket tyckte han om tunnbröd
låt dem ej pösa över bredderna
här tag min nagg
du måste prova om det fungerar är det bra

doften av tunnbröd är
påtagligt närvarande

hon hör
vargar yla
varning

känner pilen
genomborra

barfotad stiger hon in i
snövidsträckta
dynor

baldakiner vajar i öknens vida armfång
elden dansar i stencirkel
hon följer mjukt rörelsen
ansiktet visar hon ej

hans ögon söker finna en glipa
en skymt

vinden far in
lyfter henne i vindsläde
vindvirvlar
följer färden
han söker vandra genom vindtunnel
låt mig endast skymta

vinden lägger sina blad stilla
vid hans fötter
läs mönstret
du ej
ville
se

tusenfärgskorn
spirar i sandmarker
mina ögon ser ej
viskar han
förtvivlad

hon är det
men var
var

vinden blåser ut sandskriften
återkommande viker jag
denna skrift ut
tills dina
ögon
ser

hon är
den kvinnan

vem genomborrade hennes bröst

jag gjorde det viskar den kvinnan
kvinnan vilken brännlärdes det är förbjudet
för dig är det förbjudet att känna så

känna behöver jag ej
uppleva gör jag i drömländer

sakta reser hon sig ur greppet

barfotad stiger hon in i
snövidsträckta
dynor

dun vackra dun
vem släppte er fria
dun vackra stjärndun
vadi andas er skönhet

i dina ögon
i din blick
släpptes vi in

är det mig tillåtet
det är dig tillåtet

hon lägger snö i förkläde vida

stjärna släpper nål
synål i hennes fingersvar

hon är i det hon  svarar till

det sitter en fågel av sällsynt art i trädet
snöträdet följer en kvinnas rörelse

hon sömmar mantel av snö
med snötråd
siktar med nålen
fäster snöpärlor sida vid sida
släpper ej blicken från
i dagar nätter
nätter dagar
veckovisa
månader
år
årsringar
flod ebb
ebb flod
hav stigande under
lyftande berg
berg stigande under
lyftande hav

gråterskornas tårar
rinner nedför berget
vari gjorde detta

växelsången andas mäktig
djup hög
hög djup
böljande

i gryningen den första av tusende
tusende ett tvenne
är mantel förfärdigad
lägges mjukt runt hennes axlar
faller i mjuka vågsvall nedför ryggen

spåren
spå ren
leder
till

tavlan är fri
är vacker

hon vilar stilla
inbäddad i snö

vargen avlägger sin skrud
lyfter henne till sitt bröst
bär henne uppför stigen

vinden skriver i sanden skriften

dina ögon
ser

nu

följ bäcken vilken lagts för dina fötter

du har hört barnet förtälja dig

hennes
saga

hon trodde det var mistluren
det var ragduns vilka spräckte den höga muren
ur hennes bröst flyger klangfjärilar rör vid hans ögonhjärta