"Jag vet att jag hade lovat dig, men jag måste jobba över igen. Förlåt! Jag ska gottgöra dig för det. Nästa helg kan vi hitta på något istället. Jag lovar gumman. Det är lite strul på jobbet och vi behöver ju pengarna. Jag vet att du hade sett fram emot det, men vi får gå på bio en annan gång. Jag lovar. Jag vet att jag sa det förra gången också men den här gången menar jag det verkligen. Ska du inte gå ut och leka en stund, jag har lite papper jag måste ordna innan kvällen. Upp med läppen nu, hjärtat."

"Förlåt, för att jag låg med din pojkvän… jag vet, ni är på väg att köpa hus men ni har ju haft lite problem den senaste tiden. Jag var full. Det bara hände. Jag är så himla ledsen och skäms verkligen. Jag vill verkligen inte förlora dig som vän. Du betyder så otroligt mycket för mig. Jag har mått så dåligt över det hela. Verkligen ångrat mig. Jag har inte vetat vad jag ska säga. Har velat tala om det flera gånger men inte vågat. Snälla, kan du förlåta mig."

Han gråter. "Jag förstod inte… jag menade inte. Snälla förlåt mig, lämna mig inte." Hon mjuknar. Blir ledsen av att se honom ledsen. Dagarna efteråt är underbara, de går omkring och pysslar om varandra. Som nykära igen. Veckorna flyter fram. De går ut, har trevligt. De åker hem. Går in i vardagsrummet. Hon vänder sig om, glad tills hon ser in i hans ögon, hinner inte kasta sig undan innan han sliter tag i henne. Trycker upp henne mot väggen och väser sammanbitet.  "Tror du inte att jag såg hur du gjorde dig till? Kastade med håret och bar dig åt. Jag ska visa dig!" Han knuffar henne framför sig. Hon skriker "Förlåt! Snälla… förlåt!"

För varje steg han kommer närmare hemmet knyter det sig alltmer i magen. Den där välbekanta känslan han har. Han kliver in, slänger av sig ryggsäcken och skorna. Står kvar i hallen vädrar likt ett skrämt djur. Radion är på i köket där hans mamma håller på att laga mat. Hon är på bra humör, nynnar för sig själv. Vänder sig om och rufsar om honom i håret. Han slappnar av. Tar fram mjölken ur kylen. Häller upp det i ett glas. Spiller. Han tittar ner, underläppen darrar och han viskar. "Förlåt… "

Han ringer på. Dörren öppnas strax därefter och han känner att han stelnar till. Fan, det är ju han. Han känner sig generad. Minns den där dagen . Hur de andra höll på att knuffa honom fram och tillbaka. Gick fram en och en och spottade honom på honom. Kallade honom för en massa saker. Att han själv stod bredvid och skrattade med. Han gjorde ju inget själv men han känner sig obekväm nu. Tycker att det är pinsamt. Önskar att hon ska komma ner så att han slipper stå där och vänta. "Du," säger han prövande, "Jag är ledsen..." Känner sig besvärad. "Förlåt." Den andre säger ingenting. Tittar tyst på honom innan han vänder sig om och går in igen. Han andas ut. Hon kommer och tar med sig jackan i förbifarten. Leendes utan att veta något om vad som utspelats. Varken nu eller innan.