Bruno K Öijer står på scen som sinnebilden av den karismatiska profetenpoeten och idolen/ förebilden för många i de senaste decenniernas våg av estradpoesi
Jag minns hur mina elever på en årslång skrivarkurs på en folkhögskola formligen "tappade hakan" när jag körde en teveinspelning som varvade ett av hans många fullsatta framträdanden kring "Medan giftet verkar" och ett samtal med Bruno själv
Några markerade avstånd till "galningen" medan andra blev helt fängslade och började genast pröva att läsa som han
Vilket ju är svårt utan att det drar åt det parodiska

Men vad man än tycker om hans texter - som väl blivit mer avskalade och kortare i de senare samlingarna - så ger han ju oss ett belysande exempel på betydelsen av hur man framför dom för att fånga en publik

Kanske var det som fascinerade den helgjutna gestalten av kropp(det långa 70-talshåret, de svarta blixtrande ögonen, den utmärglade till synes nästan dödsmärkta kroppen) ord betoningar melodi. Hur allt stämde och sammanflöt till en traditionsburen bild av Den romantiske poeten och förkunnaren, länken mellan levande döda och en Högre makt av något slag

Bruno har, mer eller mindre medvetet, på olika sätt byggt upp denna mytologiska bild av sig själv i poeter som Arthur Rimbauds och på svensk mark Paul Anderssons(surrealisten som geniförklarades i recensioner på 50-talet) efterföljd. På 1970-talet genom några extra spektakulära aktioner som att växla in ett stipendium i småsedlar och singla ut en del av dom på offentlig plats och genom att på en stor poesifestival avsluta sitt framträdande med att sätta en pistol till tinningen och fyra av. Och senare genom deklarationer om hur han som Poet avstår från" triviala" medborgerliga sysslor som att göra dagliga inköp eller delta i den demokratiska processen genom att rösta i val. Eller genom halvårslång eremittillvaro komma bort från det samhälleliga ordskvalet för att återvinna ordens mer ursprungliga klang och valör
Här har vi tydligen att göra med en poet som lägger hela sitt liv på poesins vågskål och sånt väger förstås tungt för alla som svärmar för Konsten

Publikt populära estradpoeter får många efterföljare men har historiskt setts som mindre värda än renodlade akademiskt skolade bokpoeter av de stora drakarnas recensenter och universitetens litteraturvetare. Nils Ferlin, som gärna uppträdde på kaféer och andra estrader och snabbt blev en storförsäljare av sina böcker, är ett exempel på detta. Så man kan undra hur Bruno kommer att behandlas i den framtida litteraturhistorien även om han numera behandlas med större respekt av mediernas förståsigpåare(och samtidigt kanske dämpat de yvigaste gesterna...). Liksom om den publik som fängslas av honom på scen också penetrerar hans tryckta texters innehåll eller nöjer sig med en kvälls exalterade tillstånd av levande poesi.

*

Hur är det då i tävlingspoesin(Slam Poetry), den kanske livligaste delen av dagens estradpoesi som också är nationellt organiserad med ett SM som final varje år
Jag bollar gärna frågan över till er som har större erfarenheter än mina, plågad som jag är av "dåliga tävlingsnerver" och en allmän motvilja mot det här galna tävlingssamhället
Jag föreställer mig ändå att den typiske slampoeten är en rappare utan musik och här i stan ofta på lite "rinkebysvenska"
En variant på det någon påstod en gång på den här sidan: Poeten idag är en misslyckad rocksångare
Mycket text rim och snabb rytmisk läsning där man kan få svårt att greppa helheten men där enskilda fraser glimmar till
Efteråt känner man sig som lyssnare lite andfådd
Och undrande över hur mycket som är tjusiga ordkonstruktioner som väger ganska lätt när man börjar syna texten lite närmare
Att själva framträdandet - man ska naturligtvis helst vara utan manus - till stor del överskuggar textens innehåll och form

Eller att man själv är en långsam gamling som inte hinner med i tidens allt snabbare tempo...
Men som ändå gläds över estradpoesin som mer ursprunglig och spännande än den renodlade bokpoesi som ingen köper eller läser idag