Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Goda Grannar.

Missbrukare är inte trevligt att få som grannar. Men vad många glömmer är att det är minst lika obehagligt att få en barnfamilj som granne. Barnfamiljer har en tendens att skaffa stora dreglande hundar som sällskap till ungarna. Missbrukare gillar också stora dreglande hundar.
Barnfamiljer för oväsen, någon av ungarna kan sätta igång och vråla som en luftvärnssiren under de mest oväntade tider - precis som missbrukarna.
Ungar ägnar sig gärna åt att vandalisera, bryta upp ditt källarförråd, stjäla din cykel och vara allmänt uppkäftiga och oberäkneliga, ungefär som Fylle-Roffe eller Flummar-Kenta.

Jag hade en gång för länge sedan ett kroniskt fyllo som granne. Han brukade fira varje socialbidrag med att komma in i ett slags förstadium till delirium och skjuta möblerna fram och tillbaka över golvet hela natten.
Det var som sagt mycket länge sedan och jag svor över att jag aldrig mer skulle bo i någon kommunal hyresrätt. Det löftet har jag hållit. Numer håller jag mig till privata hyresvärdar. De har mycket sällan kontrakt med socialen. Man slipper både missbrukare och stökiga barnfamiljer.

Tills för några månader sedan. Nu har det kommit in en orm i paradiset i form av en ensamstående mor med tre ungar.

De två äldsta ungarna verkar helt frånvarande så dem har man faktiskt inget större besvär utav. De är väl kanske tio-elva år och sitter mest ute vid cykelstället och stirrar tomt rakt ut i luften. Det är troligen något fel på dem. Antagligen en kombination av bristfällig stimulans från modern, dåliga gener och en föda på enbart lågprisläsk och Billys Pan-Pizza. Den gamla vanliga White trashkosten alltså.
Nej, det är den yngsta ungen som är problemet. Modern skickar ut honom från lägenheten så fort hon vaknar. Ungen brukar lämna lägenheten ungefär samtidigt som modern särar på sina ben och den högst tillfälliga pojkvännen med ett stön sjunker ned över henne. Ungens klampande in i hissen ackompanjeras av sängens gnisslande. Det är inte bara morgonfåglarna man kan höra tidigt på morgonen. En halvtimma senare kommer pojkvännen springande med andan i halsen. Han har en tid att passa – Hos sin socialassistent.


Jag är morgonpigg. Även när jag har mina lediga dagar så vaknar jag tidigt. Då noterar man sådant här. Det är mycket jag noterar under de tidiga morgnarna när jag är ledig från jobbet.

En galen kärring i åttioårsåldern går alltid ut med soporna prick klockan åtta varje morgon. Att hon var galen visste jag inte men så kom jag i samspråk med henne en morgon när jag var ute med soporna.
- Anders borta i 7 B har gift sig med en ung kvinna från Afrika. Det var väl roligt för honom?
Jag hade inte någon aning om vem denna Anders var och sket i det gjorde jag också. Sedan började kärringen svamla något om sitt höga blodtryck och var det inte för bedrövligt hur dyrt allting hade blivit och så:
- Dom har nog mycket samlag!
Jag hängde inte riktigt med. Vilka då?
- Anders och den där afrikanskan förstås! Man kan fråga sig hur det kommer att sluta?
Jo, det kunde man kanske. Kärringen hade en märklig ovana att hela tiden byta ämne utan att göra något uppehåll mellan meningarna. Ena stunden babblade hon om vädret för att sedan genast analysera regeringens pensionärspolitik för att därefter kasta sig över dagens urusla TV-program.
- Horkarlar allihopa!
Utbrast hon helt plötsligt och spände blicken i mig och därmed förstod jag att morgonens lilla pratstund var över.

Sådana grannar står jag ut med. Det är som sagt värre med barnfamiljer. Jag vill gärna leva i en barnfri närmiljö vilket jag också trodde att jag skulle få göra. Men så har min hyresvärd tydligen fått för sig att han måste ha en samvetsbarnfamilj som hyresgäst för att slippa bli anklagad för diskriminering.
Jag skulle kunna skriva om hur jag gottar mig i dagdrömmar om hur jag torterar den yngsta och mest uppkäftiga ungen men det gör jag inte, av hänsyn till känsliga läsare. Låt mig bara konstatera att i dessa dagdrömmar så ingår det både björnsaxar, sänklod och kloroform.
Varje morgon börjar som sagt med att skitungen under stort oväsen och larm klampar ut i hissen. Därefter så står han och hoppar upp och ned i hissen på vägen ned, precis som om det skulle gå fortare.
En normalbegåvad unge hade förstått redan efter första gången att det inte funkar. Denna ungen gör det varje morgon och blir tydligen lika förvånad varje gång över att det inte fungerar.
Därefter springer han ut på gatan och springer runt, runt de parkerade bilarna samtidigt som han vrålar rätt ut i luften. Han kan hålla på hur länge som helst.
Säger någon till honom att lugna ned sig, att hålla tyst så får de en stor käft tillbaka.
- Gubbjävel! Gubbjävel! Gubbjävel!
Stod han säkert och skrek i en halvtimma för några dagar sedan efter att en pensionär hade bett honom att dämpa sig.
Då försjönk jag genast i en av mina dagdrömmar.
Anstalt! Kallbad! Järnjungfrun!
Istället får de resurskrävande stödundervisning och föräldrarna ger de socialbidrag utan krav på motprestation. Efter oavslutad skolgång kastar sig sedan ungen med friskt mod och glatt humör ut i samhället, redo att upptäcka alla spännande droger som finns och som går att uppbringa för ett socialbidrag utdrygat med lite småstölder.

Igår träffade jag den galna gamla kärringen ute i soprummet igen. Hon informerade mig om att white trashkvinnan med alla ungarna skulle flytta. De hade fått alldeles för många klagomål på sig.
Det kändes skönt att höra. Det gladde mig.
- Hon har nog väldigt ofta samlag!
Ja tänk, det tror jag också.




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 1005 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2012-02-05 16:30



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Med sådana texter här inne, vad skall en då med alla de där böckerna till som står och samsas någorlunda i bokhyllan?
2016-07-21

  LenaJohansson VIP
trevlig läsning
2012-02-05
  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm