Böljeskum på stranden

som smeker ömt din hud

jag ristar ord i sanden

om Kärlek och om Gud

Skymningen den faller

med luft så ren o klar

dagens sista daller

i ditt öga längtar kvar

Vi är ändå varann så nära

att jag hör ditt hjärta slå

så obegripligt kära

att vi upphört att vara två

När solen glömmer sig i havet

o släcker denna dag

öppnar du din gömda blomma

med vallmons röda drag

Jag tar emot din bävande gåva

med kyssar och med smek

o hör mitt hjärta lova

att här finns inte rum för svek

Stjärnorna lyser tysta

o ler med ljuset milt

mot kroppar som blir kyssta

av åtrå som flammar vilt

Men mitt i det famnande vilda

finns en ömhet så sanslös stor

att tårar som faller är milda

i en lycka så gränslös stor

När hettan falnat till värme

under nattens sotiga chimär

kan vi ej komma varandra närmre

än vi redan på stranden är

Inte förrän den yttersta dagen

när vi vaknar ur vår dvala stor

o klättrar på himlastagen

dit upp där vår Fader bor