Gråa dagar av regn, ihålliga moln som ekar av tomhet, havsvindar som blåst klart, och tagit saltstänken med sig.

Det enda som finns kvar är en trasig dröm, som är på väg ner i avgrunden. Likt fallande glas krossas den totalt. Snart går det inte att se klart, för du har just lämnat mig. Och jag måste förändra någonting.

Ängarna som var fyllda av liv, är nu bara en betongparkering av rostiga bilar. Jag vaknade upp och trodde jag höll om dig. Istället var det en illusion. Det gör ont att jaga skuggorna på vägarna.

När jag går genom rummen hör jag rösterna från förr. Vardagliga konversationer om allt det där enkla och trivila, som nu skulle vara livsviktigt. Men jag tog väl det lätt som en vind då.