Jag vet inte vad som hände, och jag tror inte att jag någonsin kommer förstå.
Hur vi levde i varandras handflator och dina fingeravtryck blev solar och månar eller hur du lämnade något som planeter på min hud. Du förvandlades till silver- och guldtrådar längre än våra blodådror och spetsade igenom mitt huvud, som svullnade upp med varenda liten tanke jag någonsin haft. Och vi har alltid haft dessa rader vaggandes i våra skakande händer men det förhindrade aldrig våra fingrar från att flätas samman eller våra ryggrader att smälta till berg. Ibland kändes det som om stjärnorna hostade upp oss och mina ögon tonades alltid blå när vi tittade upp och jag trodde att detta skulle vara föralltid. Så jag kommer aldrig förstå hur du lät mig ligga på golvbrädorna inuti ditt bröst och sova i din bröstkorg när du alltid skulle gå. Jag har dina ord och löften, fortfarande mjuka med spruckna kanter som snäckskal i mina bakfickor för att jag lovade att aldrig låta dem bli svalda av stranden men det spelar ingen roll nu.
För vi existerar inte längre.


http://suicideslut.blogg.se