Allting här faller isär. Fönstrena stänger inte riktigt som de ska och dörrhandtagen klirrar som lös växel i din hand.
Jag försöker fixa allting och plåstra över hålen i väggarna och limma ned de lösa golvbrädorna men så fort
jag är klar så börjar regnet läcka in genom taket och bara en stor kaffekopp kan hålla så mycket.
Du frågade mig hur jag mådde men om du brydde dig över huvud taget så had du tagit dig besväret
att stanna och du skulle inte ha behövt fråga. ''Det är bra'' säger jag men mina händer är ömma.
Jag har den här kartan som är spriden över min bröstkorg och omkring min lägre rygg och den är i svart och blått.
Det är nya sår som svider och gamla som har blivit uppslitna igen men du skulle inte veta.
Du bor i ett hus där fönstrena stängs tyst och taket håller stormen i schack.


http://suicideslut.blogg.se