Jag önskar att jag kunde finna orden. In mellan hörnen på lösa antenckningspapper och kuvert från tiden då vi båda fortfarande kände någonting, plocka upp allting jag inte kunde säga, knyta dem samman för att göra någonting helt men jag fortsätter att misslyckas.
De försvinner längst bak i min strupe eller löses upp mellan min tunga och taket i min mun när jag sover och på morgonen när solen väcker mig kan jag bara berätta hur det känns att hålla mig själv öppen.
Att skala mina ögonlock öppna så att du kan doppa dig i mina pupiller och luta dig mot mina ögonfransar men det kommer du inte.
För att ingenting är tillräckligt bra för dig och mina tänder skakar lika mycket som våra ben över vintern för alla de gånger jag har behövt säga förlåt Varje gång jag inte behövt göra det.

http://suicideslut.blogg.se