Du kan stå där i mörkret,
händerna uppsträckta mot skyn
- som om du ville något, till någon? 
Någon går just förbi och undrar om du gråter
Du svarar i försök att orka lite till,
strax en kort stund en axel nås alldeles nära
- alldeles intill
Och världen känns helt omöjlig
om du inte står just där
Men så släpps taget;
du eller någon annans tag,
det släpps när hela världen blir sådär helt omöjlig 
För det är nog precis så det ska vara, tänker du
och ler snubblande åt isen under vintermörkret
För världen är helt omöjlig.