Jag har oceaner av ingenting alls och en låda med hemligheter.
En mening som betydde så mycket i sammanhanget men ingenting i eftertanken. Den föll från hennes läppar på ett sätt som förde mina tankar till glaciärer. Oundvikligt, allätande, ostoppbart.
Nu i efterhand är jag inte ens säker på om det var hon som sade det eller om min hjärna bara konstruerade ett alternativ till alternativet.
Jag vill inte höra det,

>Du räcker inte<
>Det är inte nog att vara lycklig<

Det är så mycket som blir så mycket finare om allt sköljs i vattnad dimma. Vi är bara människor men fan vilka gudar vi har varit, och gudar kräver mystik, kräver obskyra definitioner av emotioner som faller i spiraler kring simpla saker som helt enkelt vissnade som rosen i vasen.

Den där jävla vasen.

Vi borde ha sett att den var för djup och hittat en annan istället för att bara hälla på mer vatten.