Och med alla mina ord nådde jag aldrig mer än en bit på vägen.

Så här sitter jag igen och skriver.

För med galenskap såsom intervallträning ska man inte göra samma sak om och om igen och förvänta sig nya resultat.
Men loopar är lite vad vi människor specialiserar oss på.
Undra om Albert tänkte på det.

Mina tankar slår mot mitt pannben i frustrerat samspel med mitt pannben som slår mot dörrkarmen efter att två lås är låsta från fel sida av dörren.

Dörren som just smällts igen.

En säkerhetsdörr som insisterar på att låsa ute säkerheten och hålla boven kvar i lägenheten.

Och ett brevinkast. Som är så jävla otillräckligt att kasta skit på varandra igenom.

Nu är det tomt här. Och äntligen får jag plats med ett leende och en valfri mängd av mig själv.