det var så

i är

hon slocknade

s a k t e l i g a

viskade för

släckande av

längtan

kanske vänjer man sig

vid

ensamhet

gallkvistar

dryper

undanskymd

växer

inte

vriden är stammen

plågad

utmärglad

trädet bär

gallkvistar

utan hennes

m e d v e r k a n

pärlknoppades

fingrar

granatäpplen

bjuder

hon