en gång fann jag mig själv
mot stenens mun och i sandens fotspår
lutande bland trädens skuggor
och i snärjgräsets mönster

så öppnades dörren till min skurvang
stormarna slet stjärnorna från mitt tak
och vindarna fick hattarna att gråta

och jag lät det ske

som en törstande skeppsbruten drack
jag av rommen i de brända lövens skugga
lät jag förstoringsglaset tatuera min hud
med illusioner och drömmar

tills jag slukades av skyttgravens flodvåg av intet

om jag är försvunnen?

det återstår att se