Den tid det tar för henne att gå längs floden och hem, uppfylls hennes tankar av hans trötta blick som nu stirrar tom av längtans tärande. Som en blänkande droppe dagg i soluppgången, skulle han behöva ett litet hopp som tände livsviljans ljus i ögonen.

Hon viskar sin  mors namn för sig själv, sedan säger hon det högre och till sist skriker hon ut namnet i förtvivlan. ADELINA, MOR SNÄLLA, visa dig för honom. Han måste veta att du finns där och tar emot honom. Jag måste bara få se hans levande ögon innan han förenar sig med dig igen.

© tk.