Råkans solsnabba skugga
korsar den smala vindlande stigen
medan den ödesdigert kraxar
med sin grova skånska slättstämma.

Dess rop ekar entonigt
mellan grå bokstammar,
ömsom draperade i
klängande murgröna,
ömsom iklädda
tätt åtsittande grön mossa
och gråsprängda lavar.

Gladans ödsliga skri
skär genom grandungens skuggvärld
och glider likt skräddare
över vattenytan
utan att splittra ytspänningen.

En relikt från vinterns snö och kyla
dröjer ensam kvar,
en göl av smält delvis möglig snö
där de grå molnen speglas.

Grinden av halvmurket furuträ
står halvöppen likt en port
till ett fantasirike.
Ingen vågar ta den vägen
men det var här de långhåriga korna
gick ut från hagen i höstas.

Gladan ropar igen
som om den varnade för något.