jag blundar men tankarna rullar på.
Drar mig tillbaka i tiden, till minnen
Platser
Det är fastbrännt under mina ögonlock

Det som aldrig blev
och allt som du endå gjorde
Dom som sårade och sparkade
Vad jag blev av det de gjorde
Men endå var det ingen mer en jag som till sist fick ta ansvaret
Alla gjorde något
men när det behövdes gjorde de inget

de vita bladen som jag stäntigt och troget har vänt mig till
Det ständiga tänkandet, tiden som aldrig någonsin är nog men känns för ögonblicket som en evighet

Hatet, som växer och gror, äcklas av vad tiden gör oss till
vad den gör med oss
Tränger bort alla sorters tankar som påvisar att jag är bra,
För det vet jag att ingen är
Fast endå är alla bättre än mig

Varför är jag den jag är
Och inte den du är
Och vad betyder det för mig att vara just som dig
Visst vet jag att ingen fyller mina stora jävla skor
Och vem vet skulle jag testa dina kanske de vägde tusen ton

Jag är tyst, fast jag pratar på
Det jag vill säga är inte ett språk min tunga vill ljuda
Och vad ska jag säga igentligen
när jag har blivit lärd att det är skam

Nej, hellre är jag tyst och stannar här
För är det någon som ska klaga
kan de inte klaga på mig
För jag har då inte sagt något



Och aldig är det någon som frågar.