Om man kunde lägga det sociala oket på en stol för en stund och istället börja se och höra själv utan tankar på vad som förväntas och istället leva med sunt förnuft och äntligen andas själv och få frisk luft. Le om du vill, skratta om det känns bra, eller gråt för att få ut det som måste ut.
Om vi råkar snava och ramla så tittar vi oss runt, det var väl ingen som såg att man låg platt på marken och att kläderna fått smuts. Att man nästan dog eller nästan fått en fraktur var bara tur att det inte blev så och att det gjorde ont det är sånt som man får ta.
Vi är så fruktansvärt rädda för att förlora respekten. Vad håller vi på med här uppe i norr ? För visst är det mest här?!
Släng av dig det tunga doket för en stund. Respekt får man bara om man är värd det som människa och gör så gott man kan. Kanske de som ramlar mest och famlar i livet är värda störst respekt som klarar sig trots alla odds.