Vid mitten av min levnads bana
befann jag mig bland mörka granar
i en vidsträckt, uråldrig skog
där Snövit för längesen skenbart dog.

Jag tyckte mig vara i dvärgarnas stuga.
Den var tom sånär som på orörlig fluga
som låg där uttorkad i ett hörn.
Vem kunde hjälpa mig därifrån?

Bland soporna låg det en gråaktig kam.
Nu ville jag bort från flugor och damm.
Ett halvätet äpple så ruttet och torrt
fick mig att ivrigt önska mig bort.

Vad är väl en stuga
med lik av en fluga
och andra osunda ting?
- Ett tomt ingenting!

Min känsla hade fått sig en törn
jag ropade på mitt tänkandes örn,
för trött att försöka få mig en blund.
Men örnen anlände i nästa stund.

Hon räddade både min själ och min kropp
och gav min ande förnyat hopp
när vi steg mot himlens ljusblå sky,
långt bortom allt damm och all dy.

Jag vandrar väl vidare nu på min bana
mot fjärran mål jag bara kan ana.