ett kvardröjande stjärneljus
och fragmentet av ett borttynande minnesfragment
från nattens glömda drömmar
vibrerar som ett känslans tinnitus
när gryningens första strålar
krupit över horisonten

något håller andan inför den gröna blixten

vakenhetens port
som aldrig riktigt stängs
under nätter med ytlig sömn
gled igen trots allt
med ett ljudlöst muller
som blott den döve siaren hörde

att se långt utan tal

ty det allseende ögat slöts
med en ohörd suck

den nya veckans alla trivselmekanismer
är halvt på språng, halvt utdöende

den aktuella logikens
invanda hållbarhet
och tautologa struktur
ifrågasätter empirins entydiga budskap

en skata dyker plötsligt upp
på fönsterblecket
och undrar med sin pepparkornsblick
vad jag håller på med

skriver en dikt,
svarar jag med pennan mot papperet
och skatan flyger iväg med ett ryck, spastiskt

nu har solen skingrat de obefintliga dimmorna
den sista stjärnan blixtar till
i den vattenpöl där skatan
fuktade strupen

så är trivselmekanismerna åter uppgraderade och aktiverade