han hade i årsvida med solstrimma

filat på fotbojan vilken lades runt vristen hans

det svarta klotet för tungt att släpa sårade jorden

solstrimma gick igenom

nu

lyfte han fotbojan av

han reste

vart

vart

vart

hän

invid stränder

skälver

ismjukt vatten

vid solvinds fingerberöring

är längtan dess skälvande tanke

en lövtunn

skål

andas i havet

varför skälver ismjukt vatten

varför skälver längtan

varför skälver lågan

innan den släcks

skälver ögat innan det slocknar

i ökenvarats skepnad

skälver ögat

innan

ögat

brister in i svarsvind

de satte sig

helt

lugnt

i förvissning

i skogens djupa tassar

de bär sorglängtan

i bröst

hon sluter händer

varsamt runt

dem

stenar sluter blad

runt de

sargades ansikten

vitskimrande hör stilla viskning

din stämma känner jag i mina vandringar

vitskimrande vet varifrån viskningen kommer

kan

hända

hör

du

ögonens skälvande

i ismjukt vatten

av viskningens sällsamhet höres

skynda dig

roten blöder

vitskimrande

låter mantel

glida av

det står en man i bergets linjer

avtecknas i himlar solvind

mannen stiger in i vatten

sjunker djupt in i hennes silverögon

det var länge sedan jag hörde de ropen

med drömhänder trevar mannen

de bär sorglängtan

i bröst

hon sluter händer

varsamt runt

dem

stenar sluter blad

runt de

sargades ansikten

mannen upplever stenskivors mönsterark

i drömstillhet ler han ser bergen

stiga ur hennes vattenmantlar

skogen susar stilla

bergets rötter skimrar hav

silvertärnor

lyfter

blad

molnrosor sänder

doftande

regn

hans ögon är slutna

in i fingrar

rör vid bergets

mönster

ark

här

är

det

klockas järnåder löjuder

mild mjuk

vem är du

bergsväktare

ödmjukt ber jag

giv mig tillstånd bruka er väg

ett rop hör jag kalla mig

ur nöd

porten glider upp

öga i havets väsen

var hälsad vitskimrande

med ditt namn i hjärtat

det är längesedan du här inträdde

länge sedan

nära

det gläder mitt hjärta att höra din stämma

så gläder  det mitt hjärta att höra din stämma

deras ögon möts

brister in i varandra

han vandrar den långa vägen

brukar den med lysande händer

jag följde vägen

den bar mig genom urbergens

bedövande

dova

stämmor

vi bedövar de skenande hjordarnas

upprivna

virvelmoln

bergsväktaren följer hans väg

var gång han tvekar rör han vid stämman

av viskningens sällsamhet höres

skynda dig

roten blöder

mannen ser

skälvande

låga

helt nära

med mjuka steg når han platsen

faller mjukt på knä

lösgör roten

ur grepp

ur mesa

tar han

läkeblad

pudrar

stjärnord

om

lågan stiger

stenblad

vikes

upp

ur

ellips

kommer

hon

de vandrar den väg

bergsväktare

skriver

i jord

det gläder mitt hjärta att höra din stämma

så gläder det mitt hjärta att höra din stämma