Spola, min jord,
och låt mig spola ned!
Jag är lika nödig som du.
Så ta mig i dalen
där vindarna bor!
Jag känner mig kluven just nu.

Toans lockande brus,
drömmar om vingesus…
På livets ändstation
hörs lockets berusande ton,
när det slamrar mot vit emalj
och döljer ett gulnande svalg.

Ack, vår brusande vän
skall porla länge än.
Så häftigt skvalar dess tårar
att bara riktiga dårar
försvårar
kloakernas kluckande
och avloppens suckande.

Dasset är tronen i mittens rike,
där vi alla kan känna oss
som pottans präktiga potentater
och monarkers like,
där vi verkligen kan släppa loss.

Det puttrar och pruttar i folkets krater.

Intimitetens teater
står på eget ben
och är dassets scen,
vars magi
kräver ett geni
att sätta sig in – och ned – i.
Det krävs dock sällan Bergmans regi.

Så spela med spolningen
för sedan anar
vi kranar
i förlängningen.
Få bort den trista randen
ifrån handen!
Se till att varje finger
inger respekt!

Känn brisen från en trasig fläkt!

Dasset kräver bara detta
att vi skall sätta
locket på som en del av vår kultur,
sedan vi använt vår ringmuskulatur.
Låt inte vår brusande vän
stå med glappande gap.
Nej, slå locket igen
och lägg av en rap!

Ja, spola, min jord,
och låt mig spola ned!
Jag kände mig nödig som du.
Så ta mig i dalen
där vindarna bor!
Jag är lika kluven ännu.