När man drar det till sin spets och låter den glida in strax under naveln, säg en tio centimeter och allt emedan du plågsamt drar kniven uppåt, långsamt genom ditt fettsnåla kött så möter du lika plötsligt som du var vid klar vetskap om att det skulle bli plötsligt; Mishimadöden, Beckett/lidelsen.

Ty du hade bett din frände att inte ge dig något tecken på när han ämnade slutföra dig som en sista tjänst, något kan dock bara bli vad det blir utefter sina förutsättningar, kanske det sämsta ordet som existerade tänkte han innan han inte slutade existera utan befann sig i ett väldigt väldigt

pseudo/semi/dvala/komamedvetet

metalliskt intighetstillstånd där det inte gick att bli rasande.




------------------------------------------------------------------



Du hade varit medveten om varför.

Det låter hemskt.

Fråga inte mig om det är det.

Eller fråga på,
likt den gotländska vinden är jag lynnigare än Wittgenstein
under förklaringspromenad med Russel,

vildsint, självklar, elak –
men godhjärtad och fortfarande sjukt kär i dig Emelie,
jag är ungefär sju år gammal.