Kort slutenhet från fragmentariskt sluten I

Dag ett. Eller en dag som alla andra; en dag uti alla andra, en...

Något i något
befann jag mig i,
så slutligen.

Den situationen att mitt huvuds innanmäte
förmodligen även av svärta min förlorade själ
satt uppsatt på ett spätt
och stirrade.

Iskyla.

Det var när jag fick mig berättat
om den blodiga anala våldtäkten
jag började tjuta,
jag gallskrek
och kunde nog inte frysa ihjäl mer
men det var bara inombords
och min kropp känns inte längre.

Modigt modesta lilla varelse världen
den kanske finns
och den är barbarisk
barnadödande
grå förslappad, grådaskigt ond.

Jag har ännu inte berättat något
och jag vet inte om jag kommer göra det,
istället blir det ord,
skriver, skriver, skriver
det är för detta jag lider
och det är värt det.

Tårarna vill falla för att de borde
och för att jag vill,
istället funderar jag inlåst
över att för alltid skratta
åt att ingenting är roligt
och därför lika roligt.

I kafeterian råder det en stämning.
Jag försökte sätta ett nikotinfärgat finger i den,
en kvinna, anorektiker
med prasslig träningsoverall
intresserar mig.

Jag drack en kopp kaffe, bredvid mig satt
en annan kvinna, kritvit och tyst.

Jag vill vet min tid
och bidar mer, törsten
efter den bortglömda kunskapen,
ser på nyheter och läser om
snö.