Jag tänder en cigarett.
Och upptäcker att jag faktiskt gråter nu.





Vem är jag, vad är jag, vad fan, liksom?
Tänker jag innan jag somnar
och drömmer om att kommunicera med färgerna.

Precis innan maran rider,
i fjärran hör jag en arab tala
till sin telefon:

"Oookey det är ok att du inte kommer på middagen älskar dig puss hejdå."

På hans röst lät det som om han ångrat tusentals gånger att han inte huggit och huggit och huggit i hennes sovande kropp.


Jag vaknar till
av en snarkning
från den andra sidan,


Går som ett spöke
ut till nyhetssändningarna,
min sjukhusdress släpar sig mödosamt
likt ett nattligt sorgflor
längs det av en miljon sinnessjuka fötter
fetsmutstrampade linoleoumgolvet.