Jag gråter.

Solen värmer mig så pass att jag kan ta av mig tjocktröjan, hälsar nya fräknar välkomna men mina axlar gråter. På fotbollsplanen spelar barnen, mest killar, men jag ser att ett av barnen är tjej, samtidigt som mina ben gråter. Jag har just fått äta mig mätt på rostat bröd och pannkakor, och när jag kommer hem möts jag av en tillagad kycklingfilé, så jag slipper somna hungrig, men min mage gråter. Twitter låter mig veta att även Stockholms hemlösa festar idag, men mina fingrar gråter.

Kanske ser barnen och de hemlösa, i egenskap av gråtens subjektiva objekt, objektiva subjekt, min gråt. Kanske är den så hög att de stannar upp, lyssnar, och registrerar min klagan. För jag gråter inte bara över stressen som äter upp mig inifrån, slår knutar av mina muskler och släcker glöden i min blick. Jag gråter inte heller bara över de nio månader som gått utan att jag fått skratta med det där speciella skrattet, le med det där speciella leendet eller utbyta mina egna mot de där speciella orden. Jag gråter inte ens bara över den framtid jag inte kan planera för att jag inte har något utrymme för planer i den vansinnesfärd nerför jag påbörjat.

I min gråt finns nämligen också utrymme för barnen som snart blir produkter av vidriga samhällsstrukturer. För segregationen. För vapen som säljs till krigsförande länder, med motiveringen att om inte vi gör det, så gör någon annan det. För människorna som söker sig till Medborgarplatsen idag i hopp om att få lite tvål, en nagelsax och ett äpple. För människor som är utsatta för maktmissbruk, och för människor som gått vilse i sitt eget utövande av det. För barns rädsla och vuxnas förvirring. För alla ångestmänniskor som inte ser någon annan utväg än självdestruktiviteten. För alla som blir påtvingade en definition av sig själva som de inte kan identifiera sig med. För alla som definierar andra. För alla hjältar, åskådare, offer och förövare.

Världen är inte alltid en vacker plats, men den är relativ. Jag ser det fina. Det gör jag. Jag ser solen och glädjen och hoppet, men svärtan väger tyngre. Jag gråter förbittring, hjälplöshet, rädsla, ilska, frustration och en oerhört stor, kvävande sorg. Någon sa någon gång att sorg är frigörande. Denne någon kan inte ha haft mer fel. Den bromsar, håller tillbaka och stänger in. Förblindar. Förmörkar. Förvirrar.

Men det finns en sak jag vill skriva till alla. Oavsett klasstillhörighet, etnicitet, sexuell läggning, kön, ålder eller värderandet av dessa i olika sammanhang betydelsefulla kategorier, jag vill säga er något. Jag ser er sorg. Jag känner den. Jag andas in den tills jag fylls av den, mina muskler och min hjärna tar upp den tills jag är den. Jag förstår inte alltid er smärta, precis som ni kanske inte förstår den, eller min, men jag känner den. Inget kan jag göra för att mildra den, annat än att gråta med er och hoppas att jag någon gång tar mig ur det som förhindrar mig från att bidra med min hjälp.

Någon gång kommer jag stå, stark eller svag eller båda två, redo att göra något. Jag måste få tro på det. Hylla mig aldrig – det är jag inte värd – jag tror inte på någon altruism, mitt syfte är egoistiskt. Jag vill kunna somna på nätterna, vill kunna distansera mig från rädslan och njuta av maten igen. Får jag hjälpa er så hjälper jag mig själv. Tills dess gör jag det enda jag kan.

Jag slår inte underifrån. Jag står inte heller över någon och klappar på huvudet, vi är lika trasiga allihop.

Jag gråter.