Vi delade sex års vänskap,
men du lät den sippra
likt sand mellan dina fingrar.

Du flyttar upp till din nya kille...
Din första pojkvän,
ni har inte ens varit tillsammans
ett år...

Och för honom är du villig att
kasta bort fyra livslånga vänskaper.

Du skrattar när vi hälsar på.
Lagar hans mat,
städar hans hem.
Men du är endast en gäst...

Du diskar och du tvättar,
han spelar spel.

Du tycker det är okej.

Vi ifrågasätter ditt omdöme,
då är det vi som trycker ner dig.
Kväver dig.

Men det var i skälva verket du,
du och din pojkvän som drev med mig.
Tyckte jag var en idiot och löjlig.
Ni tvekade inte att säga det högt.

Vi talar med dig,
du svarar frånvarande.
Flyttar snabbt undan blicken.
När du lyfter den igen ser du på oss
med tomma ögon,
du frågar:
Förlåt sa du något? Jag lyssnade inte.

Vem är det som trycker ner vem?

Jag försöker tala med dig,
men du har stängt av din telefon.

Rädd för vad som hända skall.

Jag skrattar hysteriskt...
Vem är du?
och vad har du gjort med min vän?

Men jag har insett nu,
den vän jag hade är sedan länge död.

Hon vilar i våra minnen
men bleknar under månens sken.

Den jag älskat är borta,
nu.
Förevigt.

Jag har ingen vän längre,
i alla fall ingen vän som bär
ditt namn.