Hur visste jag att världen låg på andra sidan berget? Var det för att jag inte räknade skorna jeg smidde vid bergets fot? Eller alla dagars vandring uppåt? Kanske är det i det stora hela alldeles oväsentligt. För nu står jag här på bergets topp. Framför mig ligger färgerna exploderande, det vitas rena mun och en väg som för nedåt och in. Det är inte lycka i ögonens botten. Det är sällhet hos den överlevande.