Jag minns när jag ganska liten va´
På den tiden då man tog åt sig av vad andra sa.

Jag minns att jag ett par stövlar av min mormor fick
Jag tittade mig nervöst omkring men till slut jag genom korridoren sakta gick.

Mina för stora svarta stövlar hade jag ju ärvt
p.g.a att mina föräldrar hade det kärvt.

Att dem var lite stora var bara bra sa min mor,
något att växa i, var hennes ord om mina skor.

När jag genom korridoren halvvägs hade gått
så hörde jag någon viskade nå´t

Sedan hörde jag hur allt fler började flabba
Jag skämdes så, att det mig skulle drabba.

Jag började springa med mina stövlar på
när någon lade krokben på mig så,
att jag ramlade och stupade till golvet ner
och nu kunde jag inte hålla mig för gråt nå´t mer.

Trots skammen av fallet reste jag mig upp
med tårarna rinnandes, kände jag mig som en mupp.

Där jag i sorlet av fniss och viskningar försökte glömma
det som nyss hänt, försökte istället bort mig drömma.