Jag står på ruinens brant tittar neråt det är långt ned
till det slutgiltiga slutets ändhållplats det vänder sig i
min mage och jag vill vända om med det finns ingen
återvändo nu allt har hänt som inte fick hända mig en
kvinna mitt i livet

hon undrar varför hon drabbas mera än andra av djupa
dalar och kraftfull ångest och passivitet och total isolering
inget jobb sjukpensionär pga av psykisk in stabilitet och en
reumatisk sjukdom under tiden så har hon dragit på sig
tablettberoende rädslor utan-förskap ensamhet inte längre
våga möta dagen som hon gjorde förr



hon lever ensam ingen familj man eller barn att kunna luta sig
emot det blir svårt när livet är svårt livet känns ohållbart alltmera
hon klättrar upp för att varje gång trilla ned i avgrunden detta är
smärtsamt och tärande att aldrig vakna upp och känna sig glad
över något hon drar sig undan alltmera alla människor, isolering
har blivit en helt vanlig vardag i hennes liv hon funderar hur hon
ska bryta denna cirkel för djupare än såhär går det inte att falla
känner hon



vad händer om hon faller utan fallskärm utan några skydd alls?
hon tänker på alla böcker hon läst om beroenden trauman övergrepp
våld utan-förskap hon tänker speciellt på en bok som heter 1000 nålar
en skildring om en man som fastnat i missbruk men kommer i behandling
för han går det bra fast det är en mycket tuff resa han gör men utan 10 personer som genomgår en sån behandling så är det bara 2 som tillfrisknar
och inte får återfall många av dom dör hon tänker hur tusan ska det gå för henne hon behöver mod nu och sinnesro och bryta sin isolering aldrig har livet
vart så svårt som detta år var ska hon finna den där styrkan att förändra sitt liv .



,