Här går jag som ett skadeskjutet djur tankar av kaos river mina inre murar smärtan är olidlig ångesten river upp stora sår i min själ naken inför dig står jag till domedagen har kommit för att döma mig för att livslångt fängelse av oro ängslan tårar ångest som river och sliter min kropp och ande i tusen bitar 

Jag går sakta för att plocka upp skärvorna av mina trasiga själ som flagnar av hud svett och tårar och blod livett var det här allt du kunde ge mig ångest oro ingen framtidstro om att bli lycklig och en hel människa igen  är allt liv för alla andra som skrattar och ler och är friska psykisk och fysisk dit kommer jag aldrig komma till har jag insett nu 

Sitter nu fast i en kletig svart sörja som inta går att gräva sig upp ur den person jag var en gång kommer aldrig mera tillbaka den skrattande dansande kvinnan jag var en gång det finns inga mediciner eller människor som orkar med mig längre jag vill helst lägga mig ned och trycka i mig benzo och bli hög på den men sen kommer dagen man måste sluta äta så mycket och ligga i abstinens i dagar med en fågel som river upp mitt redan sarjade hjärta 

 ibland när jag står och väntar på tåget tänker jag ska jag bara hoppa framför tåget och göra slut på allt så jag blir en spillra  något som man måste snava över som ingen vill ha med att göra längre jag längtar till landet bortom de höga bergen där allting slutar att existera och jag är bara en vindputs som går att blåsa bort

jag orkar verkligen inte ta hand om mig själv längre jag är ingen längre jag är bara en kletig sörja som inte går att lösa upp