Jag minns kyrkans barntimmar, det var en form av dagis, det låg bara gatan precis nedanför mitt barndomshem, vi bodde i ett vinrött hus med svarta knutar. Min mor tvingade mej till kyrkans barntimmar varje dag, jag var 4år och jag hatade det från första stund. Varje dag rymde jag. Detta tror jag var ursprunget till att jag och min bästis drog in i skogen och byggde kojor istället och hade vår egen värld. Skogen kunde jag alltid lita på, den var äkta.

Jag kommer ihåg hur vi varje dag på kyrkans barntimmar bad till gud, men vem fan var gud? Jag minns inte säkert men tror jag retade mej på att jag inte fick någon förklaring till vem han egentligen var. Av den enkla anledning att fröken inte visste det själv. Hon blev nog ställd. Redan då hade jag något som folk retade sig på. Redan då frågade jag mycket. Istället för att sitta å slurpa i mej alla ord fröken sa som ett snällt litet lamm. Redan då ville jag ha vetenskapliga fakta på saker. Jag var ingen ”typisk” flicka, jag bar förvisso kjol ofta och jag såg ut som en ”typisk” flicka men jag betedde mej inte som en liten snäll flicka. Jag var inte tyst och log, jag sa vad jag tyckte å styrdes av mina känslor. Och jag vet att det retade fröken, och jag vet att det retade även andra, och jag vet att det retade många, och jag vet att det är samma sak än idag.

Jag minns hur vi satt och hade pysselstund på kyrkans barntimmar, vi ritade en kille med klänning, som tydligen var son till denna Gud som jag fortfarande inte visste vem han var. Killen vi ritade skulle heta Jesus. Men varför skulle vi alla rita samma kille å alla döpa honom till Jesus, vad fantasilöst. Successivt kom denna Gud med in i bilden mer och mer. Varje dag avslutades sålunda sedan med att vi satte oss i en ring och bad en bön. Den gick så här:
”Gode Gud i himlen där, se till mig som liten är, vart jag än i världen vänder, så är jag i Guds händer, Amen.”
Jahaja, då kom mitt svar var denna Gud befann sig i alla fall då, i himlen, men vadå kan man bo i himlen, ramlar man inte ner då?
Det här är första klassens hjärntvätteri, att tvinga barn till att uppfostras in i detta, mot sin egen vilja.

Minns när vi åkte till någon form av kyrka inne i Stockholm där vi skulle få en liten bricka som smälte på tungan, en så kallad oblat, jag vägrade, kunde inte vara inne i kyrkan, redan då var jag inte välkommen i denna Guds hus, varför vet jag inte, det är samma sak än idag, jag kan inte gå in i en kyrka utan att må dåligt. Skulle jag fråga en kristen så vet jag ju deras intvättade reaktion på varför jag inte är välkommen dit, men det tänker jag inte gå in på här och nu.
Men för mej var det nog helt enkelt så enkelt att jag inte ville besöka denna Gud för han hade inte gett mej ett gott intryck, han ville inte att jag skulle få tänka själv.