Nej

Jag är inte vred mer
Vreden sände jag i en barkbåtsregatta
ut över de gungande böljorna
för uppfriskning och stillsam drunkningsdöd

Men jag bär sorgens tatuering
i botten av de gröna
inte som ett ok
bara som ett tecken på överlevnad

Ibland gör den ont
som när jag prövar att stå rak
men helst bara skulle vilja krypa samman
i den där handen av mjukt
och jag drabbas av insikten
att det alltid varit
och är min egen hand jag måste lägga mig i

Då

Kan jag inte låta bli att lite drömskt tänka
Att en dag får jag kanske lov att lägga mig i en annans
Bara en liten stund gungad mellan vardag
och verklighet

Så där ljuvligt litenhållen

Som jag aldrig blev