Vid kajen såg de båtarna och måsarna och havet. Allt hon hade anat skulle finnas där fanns där. Hon vilade sitt huvud tryggt mot hans axel som om dagen var för dem. Jag åker nog tillbaka, sa han tyst. Hon lyfte sitt huvud och mötte hans blick. I en stund av panik kom tårarna och frågorna likt vattnet i ett vattenfall. En forsande rädsla stängde ute allt omkring. Hon såg inte paret på bänken bredvid. Hon såg inte valpen i famnen på tanten som aldrig hade lärt sig att det var fult att stirra. Hans tröstande ord försvann och hon fann sig plötsligt sittandes vid bordet på en restaurang. Han satt och åt mittemot och han pratade om allt som var bra och att han därför så klart skulle stanna. Hon kände sig kall. Utan ord reste hon sig upp, gick mot dörren och försvann. Hela tiden fanns en tro om att hans hand skulle ta tag om hennes arm. Eller höra honom skrika hennes namn. Varje steg hon tog ökade hjärtats slag och hennes kinder var blöta då spårvagnen plötsligt lämnade hållplatsen och hon satt ensam bland främlingars undrande blickar. Men hon fann ingen skam i sin smärta. Ingen lust att försöka dölja sin avsmak för en ny dag.