Jag tänker att jag är ful. Att jag är lite tjockare än jag borde. Att jag borde vara noggrannare med att sköta om min hy. Att jag borde se till att sminket alltid ligger perfekt. Att jag borde ägna mer tid åt mitt hår. Att jag borde sluta bita på naglarna och istället måla dem.
Jag tänker att jag är ful, fast jag skulle ju faktiskt kunna vara helt okej om jag bara ansträngde mig.

Så har jag alltid tänkt.

Jag tänker att jag är tråkig. Att jag borde vara på något annat sätt. Att jag borde prata istället för att bara lyssna. Att jag borde ta för mig mer. Att jag inte borde välja en hemmakväll före en festkväll. Att jag borde sätta större vikt vid att lära känna nya människor.
Jag tänker att jag är tråkig, fast jag skulle ju faktiskt kunna vara helt okej om jag bara ansträngde mig.

Så har jag alltid tänkt.

Jag tänker att det är konstigt att jag har några vänner. Att de inte borde tycka om mig. Att mina föräldrar bara älskar mig för att det hör till. Att nya människor som verkar gilla mig bara gör det för att de inte vet vem jag egentligen är.
Jag tänker att jag inte är värd att älskas. Att jag bara haft en riktig tur.

Så har jag alltid tänkt.

Jag ser en bild av mig själv som barn. Jag ser ett sött litet barn med den charmigaste blicken. Jag ser ett barn med ett leende som smittar av sig. Jag ser ett barn som tillhör de sötaste jag någonsin sett.
Jag ser bilder av en tonåring. Jag ser en flicka som är vacker. Jag ser en flicka som inte behöver sminka sig. Jag ser en flicka som är värd att älskas.

Jag ser allt det där som jag borde tänkt.